onedayillgrowup

Foto: Kjell Dahlgren

Pappa, hur tänkte du? Visst, jag var envis som barn och det är alltid skönt att slippa en klädkonflikt men ändå. Om jag börjar uppifrån. Håret i en tofs är ju helt ok, det var långt och jag var håröm som få. När vi var på badhuset minns jag hur du pressade in mitt svall i en röd snortight badmössa, allt för att slippa reda ut ett blött långt trassel efteråt. Folk frågade om jag var kille, konstigt med tanke på min baddräkt. Glasögonen, vi åttitalistbarn hade inte så mycket val, det var de stora runda rosa- eller lilafärgade bågarana med prickar på som var hetast just då. Såhär i efterhand mår jag lite illa av att se dom men minns ändå min lycka som stolt nybliven bärare samt min ännu större glädje när mitt synfel som åttaåring växt bort. Så till jackan, snygg kanin, den var inte där ifrån början utan det var minsann jag som fick min mor att sy dit den efter mycket tjat. Mjukisbyxor? Suck. Sandaler med färgade strumpor i, jättefint verkligen. Att en mycket välklädd Daniela står bredvid mig gör inte saken bättre. Efter dessa rader inser jag att jag nog bara har mig själv att skylla, förlåt pappa, det hade varit skönt att få lägga över skulden på någon annan.

Ge mig en datakurs.

Just nu har jag världens chans att göra något åt min blogg. En renovering av typen nya tapeter eller kanske bara en liten lättare justering i form av en ny duk eller ljus på bordet eller i fönstren eller vad vet jag. Min dator är snabb och jag har all tid i världen. Det där med tiden är kanske inte riktigt sant då min tid egentligen skulle behövas spenderas över en tjock tråkig bok. Men jag glömmer det nu.

I väntan på att fröken Durkén ska sluta jobba och herr Hogen ska stiga upp ur sängen hänger jag med Cosmo. Vi har vandrat upp och ner på Theresesgate, hälsat på en jobbande Therese samt blivit attakerade av en liten otrevlig storstadshund. På ett obeskrivligt mysigt café, 500 meter bort, fick jag mig en currysallad, jucie och kaffe till lunch. Medan jag satt inne i värmen, sakta tuggande och sörplande, väntade Cosmo snällt vid en stolpe utanför. Cafét, som även är Therese arbetsplats, säljer gamla möbler, väskor och konst. I stort sett allt du ser på stället är till salu. Om jag jämför min föredetta arbetsplats på den norska flygplatsen med Therese är det som dag och natt, där hennes är dag och min natt.    

Igår natt när jag hostandes förskte sova på en madrass mellan min fars soffa och bokhylla fann jag en sagobok. I sagoboken, som inte bara bestod av sagor utan även ramsor, fastnade jag för dessa rader.

"Bättre en manlig gris än en grisig man"
"Bättre en sorglig dag än en daglig sorg"
(A. Henrikson)

Efter ett evigt snurrande bland täcke, filt och kuddar försökte jag mig på en egen mening. Efter en mening kom två till.

"Bättre en lortig larv än en larvig lort"
"Bättre en skitig korv än en korvig skit"
"Bättre en damig fis än en fisig dam"

Temat blev onekligen, utan min mening, skitigt på något vis. Men det var rätt kul och efter ett tag gick min hjärna på högvarv i sökandet efter fler. Bidra gärna om du känner för det.   

Nu drar jag till Oslo. Där väntar Therese, Martin, Cosmo och kanske någon mer. Jag tar med mig en box med vin och hoppas på det bästa.


Rica pussar farväl

Jag är inte längre kamerasladdslös och inte heller internetlös. Här kommer för första gången på länge bilder tagna av mig. Bilderna är inget att hurra för men människorna som fastnat förtjänar att hurras för om och om igen.


Hurra för Sebbe och AK som hade likadan frisyr


Hurra för Emelie som drack 3.5or


Hurra för alltid lika underhållande Emanuel


Hurra för Simon som tagit sig hela vägen från Oslo


Hurra för Jakob som bokat biljett


Hurra för Jonas som drack Loka


Hurra för The Poets

Vill även passa på att hurra för Alex som inte fatsnade på någon bild, för Robin som försökte men misslyckades med sina råd och för Björn som städade dagen efter.

Visste ju att det skulle skita sig, att jag missnöjd och med en rejäl gnutta självförakt skulle klampa ut. Att jag skulle sitta på bussen med tom blick och vältra mig i tankar som sakta men säkert sänker mig till en nivå där det är tillåtet  att spotta och trampa på mig. Vet även att om jag bara har mig själv att skylla, skyller jag så hårt att jag tillslut blir iskall, instängd och bedrövlig. Plötsligt målar jag mig i svart och avskärmar mig från allt som eventuellt skulle få mig att le eller resultera i välbehag. Med en destruktiv fart väljer jag att begrava mig i en pissighet stor som ett hav och att röra mina armar och ben för att simma är otänkbart.

Kanske känner jag idag, efter ett antal år med mig själv, igen processen och kan skratta åt den när den väl är över. Kanske behöver jag den för att efter en tid kunna resa mig nollställd och börja om med en beslutsamhet  och ett driv som vissa skulle anse var skadlig, andra skulle kalla flit. Kanske är det mitt sätt att bryta ner och rensa ut skit, mitt egna lilla reningsverk. Min organism kanske behöver denna funktion för att kunna andas.

Någonstans bryts och avslutas alltid min förnedringsprocess. Tankar som flyttar fokus från mig själv och mitt priviligerade liv ger mig ett slags uppvaknande som hjälper mig att sluta ömka. En plan är formad och nu trycker jag ner gaspedalen.

Med mormors äppelkräm i magen blir jag en bättre människa. På vägen ner smeker den bort ondheter, gringhet och annat fult med sin godhet. Krämen efterlämnar en varm och len känsla i kropp och själ som jag vill behålla för alltid. I alla fall hela vägen till Pekås, please.

Det här är min bror Efraim och jag för drygt ett år sedan. När min bror föddes var jag åtta år och min högsta önskan hade länge varit att få ett syskon, min lycka var total när han väl tittade ut. Efter att ha ritat hans namnskylt på BB och stolt burit runt på honom i sjukhuskorridorerna försvann snabbt min entusiasm. Det visade sig ganska snart att han sket, spydde, skrek och åt mest hela tiden. Med åren har han dock tagit sig den lille spyende krabaten. Han har skrikt efter korv på Konsum, älskat kött, stört mig på mitt rum, svettats så hårlockarna klistrade sig i hans feta babynacke, slängt sig ut från bryggor och poolkanter, gillat min musik samt mina pojkvänner och min snowboard. Idag är han huvudet längre än sin syster och sju gånger starkare men alltid, alltid min lillebror.

Vaknade kl 06.10 av sopbilen. Försökte irriterat somna om men 06.30, då ögonlocken kändes lovande tunga, var det istället en buss som störde min slummer, den värmländska busspeakerrösten trängde sig in mellan kuddar och drömmar. Jag bor i ett tyst kvarter som ni kanske förstår. Så vad göra annat än att tassa upp i tofflor och värmande morgonklädsel som krävs i vår allt kyligare stuga, sätta på vattenkokaren, läsa en digital tidning och känna sig som en annan pensionär. Det känns rätt gött faktiskt.

När jag var barn såg jag ut som en blek eskimå. Minns när jag som liten satt under ett vardagsrumsbord tillsammans med min barndomsvän Nicklas och han med stora undrade ögon frågade mig varför jag hade kinesögon. Eftersom jag då var ca fyra-fem år visste jag inte vad han pratade om. Men han hade rätt. En blek eskimå, bred näsa och sneda ögon, var vad som var utmärkande drag på mig som liten barnrumpa. Se själv. 




Foton: Kjell Dahlgren

En ung åttitalistpojkes hjältar såg ut såhär. Vi åttitalistflickor fick nöja oss med en hjältinna som såg ut såhär. Sköldpaddorna är tuffa, starka, snabba, roliga och mer eller mindre smarta. Ladyn är snäll, försiktig, ödmjuk och framför allt vacker. Sköldisarna jobbar i något slags team, hjälps åt med att dänga ner monster och annat otäckt samtidigt som dom kläcker vitsiga kommentarer hängandes upp och ner i kloaker. Donnan med guldlockarna oroar sig b.la för hur hennes hår ser ut efter tre meters spring i parken, samt vart hennes spegelbild tagit vägen och hon utsätts ständigt för elaka påhopp av den elaka mörkhåriga bruttan som är ute efter Ladyns hårsvall.

Jag kokar lite inombords.

Nu sitter jag i soffan och Rica värmer min rygg. Kusin och Malin pratar fysik och jag försöker ihärdigt stänga av hörselkanalen, det är svårt och deras sträckor, hastigheter och fall gör mig lite yr. Dagen har annars bjudit på plugg, storhandling och en kopp te hos fröken Säwe. Väl hemma efter uppräknade aktiviteter bestämde jag mig för att laga mat och baka. Baka! Ni som känner mig väl vet att det är något jag sällan gör men drömmer lite om att behärska. Eftersom vi fått gåvor i form av äpplen från höger och vänster, som sakta men säkert börjar ruttna och ta massa onödig plats i vårt inte särskilt stora kök, blev det en äppelkaka. Jag kavlar upp ärmarna och ska börja, det börjar bra, jag kan inte ens tyda receptet. Ett samtal senare gör jag ett nytt försök. Några ingredienser får kakan helt enkelt klara sig utan. Efter spill, slafs och en och annan svordom skjuter jag in kakan i ugnen. Efter 45 minuter tar jag ut den, låter den svalna och bjuder kusin och Malin. Den smakar gott och jag avnjuter den ganska stolt. Det är nåt med att baka, all teoretisk utövning som det innebär att plugga på universitet gör det kanske än mer avslappnande att bara få använda sina händer till att slänga ihop en kaka. Här kommer receptet.

1 kkp smör
1 kkp socker
2 kkp mjöl
2 tsk bakpulver
1 kkp röd mjölk eller lite mindre grädde
2-4 äpplen

Sjud smör och socker, låt det svalna. Rör i mjöl blandat med bakpulver, växelvis med mjölken.
Äpplskivorna trycker du ner i smeten. 45 minuter i 200 grader. Klart.

Kkp=Kaffekopp (därav mitt samtal). Husmor Lina tackar nu för sig, ett besök av John Blund är efterlängtat.

Det gjorde den. Men inte mitt humör. Söndagens seghet lever sig kvar och jag väntar otåligt på en vändning. Oförmågan att andas ut och känna sig tillfreds lever kvar. Sura miner, orättvis behandling och allmänt missförstånd gör mig fortfarande matt. Grubbel och oro äter upp min energi och lämnar mig med spända axlar. Det fina med att ha levt ett tag med sig själv är att känna igen sig själv, inte längre bli livrädd för sina tankar och sitt tillfälliga sinnestillstånd. Jag vet vad som måste göras och jag gör det. Allt ordnar sig förr eller senare, mer eller mindre.

Försvinn, stick iväg, håll dig borta! Din existens gör mig grinig, frustrerad och ångerfull. Du är ett ofrånkomligt ont som skaver. Ditt skavande kan inte lindras med ett hudpåläggsplåster likt ett skavsår, ditt skavande är mindre ihärdigt men av en elakare karraktär som tar sig an hela mig istället för att nöja sig med en häl eller tå.

Ensam i höstmörkret efter en sprudlande hemvändarhelg är jag liten och känslig. Jag flyr med hjälp av Outrageous Fortune.

Den 25:e januari flyger jag till São Paulo. Återkommer i mitten av april. Jag nyper mig i armen en gång, en gång till men fattar fortfarande inte att det är sant.

Helt oväntat blev gårkvällen en förtjusande afton. Middag med Oskar, en gammal frände till min kusin var på schemat. Innan middagstid satt min kusin och Malin med håret i matteböckerna, käkade godis och förbannande sig över konstiga mattetermer. Själv försökte jag mig på att vara osynlig, det gick bara inte, vad jag än läste eller tänkte kände jag en oerhörd lust att dela med mig, upplysa, just min kusin och Malin. Efter ett totalt misslyckande, gällande att leka osynlig, sprang jag ut i skogen med Blondie i öronen, det borde jag göra oftare.

Nå, vid sjusnåret dök Oskar upp med inflyttningspresenter - en snusdosa till mig och en morot som såg ut som en manskropps nedre del, avhuggen vid midjan (svårt att förklara och min kamerasladd är fortfarande hos Stenis). Malin stannade kvar och kusinen lagade godaste höstsoppan. Vi tittade på Oskars foton som snart kommer att figurera i boken "In the woods", fick ta del av fotografiernas historia medan värmeljusen sakta brann ner och höstmörkret smög sig på utanför. Malin visade sig som 16-åring blivit upptäckt på HM i Göteborg av en modellagentur. De senaste tio åren har hon spenderat på olika catwalks runt om i världen. Självklart blev frågorna många och samtalet intressant.

Någon föreslog brädspel och ett gammalt Barn-geni plockades fram. Vi justerade reglerna och drog igång. Frågor som "Från vilken värdsdel fick Amerika sina slavar?" och "I vilket land verkade negerledaren Martin Luther King?" fick oss att konstatera att mycket hänt sedan åttiotalet då vi alla först såg dagens ljus. 


Här är hon snyggingen (bilden snodde jag från hennes Fb)