onedayillgrowup

Har många gånger fått höra att jag som liten var envis, skrikig och allmänt missnöjd. Om moder jord hade lagt fram byxor skulle jag ha kjol, om jag vill äta gröt skrek jag tills jag inte orkade skrika mer, om jag inte vill vara någons shoppingpåhejare kastade jag mina vantar och la mig på golvet och ylade. Slapp jag byxor? Minns inte. Fick jag gröt? Absolut inte. Slutade mamma att shoppa för att hon hade en skrikande unge liggandes på affärens golv? Å nej. Så idag, när jag bara vill lägga mig på universitetets biblioteksgolv och gnälla över mina måsten, låter jag bli, vet att det inte hjälper. Men regressionen är farligt nära.