onedayillgrowup

Jag sitter och dricker en kopp snabbkaffe i min ensamhet. På min lediga dag unnade jag mig en rejäl sovmorgon, en rejäl. Efter avklarad skönhetssömn bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet, vilket i detta fall innebar att städa. Sagt och gjort, koppar blev rena, spisen blev skinande, dammråttor och lortiga dukar blev som bortblåsta. När jag väl hade bitit klart i det pissura äpplet sätter jag mig ner och pustar, klappar mig själv lite på axeln och dricker en till liten kopp med billigt kaffe med mjölk, regnet öser ner och jag pyser nästan över av förnöjdsamhet.

Då händer det. Jag hör nycklar i dörren, jag ropar hallå och får inget svar. Ropar igen och hör ett gubbhallå till svar samt en flåsande hund. Kroppen spånner sig per automatik mina sinnen blir på sin vakt. Min plan är att klättra ner för byggnadsställningarna utanför fönstret men jag förblir sittande på köksstolen. Plötsligt står gubben och hans löjligt lilla hund i köket och sträcker fram en hand för att presentera sig som hyresvärden. Stresshormonet som utsöndras från binjuremärgen som svar på stimulering från det sympatiska nervsystemet is all over me, adrenalinet flödar. Frågorna hopar sig i mitt huvud. Inte får väl han bara klampa in här i vårt hem? Vad var det jag skulle säga om hyresvärden frågade vad jag gjorde här? Är hunden farlig? Ska jag ta upp de här med att frysen inte fungerar? Samtalet flyter på, fråga mig inte hur, men när gubben och dogen lämnat mig har jag och mina sambos blivit hyllade som de bästa hyresgästerna någonsin, skötsammare än hans egna barn. Hyresvärden ser gärna att vi förlänger kontraktet så fort som möjligt. Det ni. Jag ska bita i det sura äpplet oftare.