onedayillgrowup

När jag för någon vecka sedan satte mig i biosalongen för att se Bröllopsfotografen var jag mätt, nykissad och glad. Allt det där som krävs för att biobesöket ska bli bra. Å jag skrattade, viskade kommentarer till höger och vänster och åt chips. Filmen var underhållande och skrattet kom med jämna mellanrum. Så blir någon utskrattad och gråten fastnar i halsen. Någon blir ännu mer förnedrad och ögonen blir som vattenpölar. Någon gör något oerhört modigt och tårarna trillar ner på scarfen. Ok, filmen är slut, tårarna torkas och jag är lite förvånad över mitt bölande.

Så idag bestämmer vi oss för filmkväll i stugan. Vi bäddar upp med kuddar, mörker och levande ljus. Finding Neverland drar igång. Någon visar sig vara sjuk och det bränner i halsen. Någon gör något storartat och ögonen tårfylls. Någon dör och det är kört, snörvlandes försöker jag skratta bort mitt bölande. Onödigt men sant.

Jag gråter väldigt sällan och nu har snörvelattackerna kommit så tätt. I andras sällskap känns det obekvämt att torka tårar och snora vilket gör det hela ännu mer jobbigt. Jag behöver helt klart träna på att det här med att böla och att se på fim är tydligen the way to go.