onedayillgrowup

I måndags när en stressad Karolina sprang till bussen och hade sisådär en meter kvar till främre bussdörren trycker chauffören ner gaspedalen. Helt plötsligt är det liksom rally på Vallgatan som gäller. Själv får man agera kortdistanslöpare i kängor, kappa och en väska fylld med böcker tunga som bly. Det går sådär, jag viftar och vinkar som en hel hejarklack utan resultat. Jag ser nästa busstopp men vägrar, det är nog förnedrande att springa som en galning efter något som antagligen finner en viss njutning av att bli jagad. Arg som ett bi får jag småspringa till Viken och tvinga min far att köra mig till skolan. Svettig och sur panikköper jag frulle på pressbyrån - en yoghurt. Mitt under lektionen håller jag på att sätta en glasbit i halsen. Ja, det var en glasbit i bärryyoghurten. Förhandlingarna med Milko är i full gång. En årsförbrukning av deras produkter skulle sitta fint, fattig student som man är.

Så idag är jag ute i god tid. Nöjd står jag i regnet och väntar på det oranga fordonet. Å så kommer det, stannar och vägrar öppna dörrarna. Demonstrativt ställer jag mig och glor in på busschauffören medan han spelar oerhört upptagen med att läsa en skittidning. Jag fortsätter stirra, avvaktar. Inte då, dörrarna förblir stängda. Blöt och förbannad stiger jag på efter upprepade knackningar. Nu är det krig. Nu blir det tjuvåkning och busplingningar så fort jag får chansen.