onedayillgrowup

Passandet av Rica denna helgen har varit givande, nervöst, asjobbigt, mysigt och lärorikt.
Jag har inte, som många andra, växt upp med en hund. Var inte heller en sådan unge som satte upp lappar gällande erbjudanden om hundpassning. Har inte ens passat en polares hund mer än när matten/hussen befinner sig på toaletten och då alltså är frånvarande i högst fem minuter. Och nu, helt plötsligt, säger jag ja till en hel helg. Kanske lite dumt men det känns som en nyttig kunskap att kunna handskas med en byracka helt allena. Att se till någons annans behov är ju heller aldrig skadligt och kommer liksom på köpet när vi snackar djurpassning. Jag har älskat henne när vi vandrat genom skogen, varit löjligt lycklig över att se henne skutta runt på ett öppet fält, fått närhet av skedandet i soffan, allvarligt funderat över en annons med utgångspris en krona på tradera samt leverans på köpet då jag upptäckt ett bajsberg på heltäckningsmattan, velat sjunka genom jorden då hon gjort sina behov på någons garageuppfart och njutit av att höra hennes hundandetag då hon sovit. Om jag blir tillfrågad igen skulle svaret kommit fort - ja, gärna.