Värmländska busschaufförer
Måndag igen och nyvaken småspringer jag till bussen. Köper min sms-biljett och kliver in i det oranga kollektivfordonet. Väl inne i bussen visar jag upp min mobil (min biljett) varpå chauffören utbrister:
(J=Jag och BF=Busschaufför)
BF - Oj, trodde du var en sån där snusktjej som visar upp sin apparat och nu vill att jag ska visa min! Ha ha ha!
Jag ger honom ingenting, inget leende eller nervöst skratt, bara ett "hm". Går förbi och tänker, hörde jag rätt? Hinner inte sätta mig förrän chauffören ropar på mig och viftar "kom hit" med handen, motvilligt går jag fram.
BF - Du tjejen, går du på gymnasiet?
J - Nej.
BF - Men det var inte så länge sedan du gick där?
J - Jo.
BF - Ok, men har du hört om hon kvinnan som blev misshandlad?
J - Vilken av dom?
BF - Ah...bla...bla... (här kommer jag inte riktigt ihåg vad han sa)
J - Ok.
BF - Kommer du ihåg om du fick någon information på gymnasiet om att man ska gå vid första slaget?
J - Information vet jag inte om jag skulle vilja kalla det men vi diskuterade b.la. kvinnomisshandel, ja.
BF - Jag la fram det som förslag idag på fikarasten men ingen höll med mig så tänkte prata med lite folk om det idag, att det liksom behövs information, eller så, att man ska gå vid första slaget liksom.
J - Ok. Går den här bussen till universitetet?
BF - Öh, ja.
J - Tack.
Vad ska man säga? Tråkigt skämt? Sexistiskt jävla äckligt skämt? Fin tanke det där gällande informationen men ska vi acceptera ett slag överhuvudtaget? Är det verkligen där vi ska börja? Vad vet jag.
Senare på dagen återberättar jag historien för min sambo. Hon kontrar med ännu en busschaufföranekdot. Hon berättar om en kväll då hon trött och sliten är påväg in till Karlstad från Skattkärr. Duktig som hon är sätter hon på sig säkerhetsbältet och hamnar olyckligtvis bredvid en väldigt berusad ung man. Nåväl, bussresan fortskrider utan större problem och hon börjar närma sig sin slutdestinationen, trycker därför på stoppknappen och ska ta av sig bältet. Det går inte. Panik, när bussen stannar och hon fortfarande är fastklistrad i sätet. Hon skriker att hon sitter fast, bältet går inte att spänna loss! Det dröjer ett tag. Busschauffören kommer till undsättning med en stor kniv i handen! Han börjar skära i bältet och kommer även åt min kusins ben, varpå hon utbrister skrikande, skär mig inte i benet! Då går säkerhetsbältet upp och hon stiger av.
Vad ska man säga? Varför hade han en kniv med sig på bussen? Varför var han så oförsiktig denne, trots allt, hjälpsamme chaufför? Frågorna är många gällande de värmländska chaffisarna.
Over and out. Imorgon väntar nya bussresor.
(J=Jag och BF=Busschaufför)
BF - Oj, trodde du var en sån där snusktjej som visar upp sin apparat och nu vill att jag ska visa min! Ha ha ha!
Jag ger honom ingenting, inget leende eller nervöst skratt, bara ett "hm". Går förbi och tänker, hörde jag rätt? Hinner inte sätta mig förrän chauffören ropar på mig och viftar "kom hit" med handen, motvilligt går jag fram.
BF - Du tjejen, går du på gymnasiet?
J - Nej.
BF - Men det var inte så länge sedan du gick där?
J - Jo.
BF - Ok, men har du hört om hon kvinnan som blev misshandlad?
J - Vilken av dom?
BF - Ah...bla...bla... (här kommer jag inte riktigt ihåg vad han sa)
J - Ok.
BF - Kommer du ihåg om du fick någon information på gymnasiet om att man ska gå vid första slaget?
J - Information vet jag inte om jag skulle vilja kalla det men vi diskuterade b.la. kvinnomisshandel, ja.
BF - Jag la fram det som förslag idag på fikarasten men ingen höll med mig så tänkte prata med lite folk om det idag, att det liksom behövs information, eller så, att man ska gå vid första slaget liksom.
J - Ok. Går den här bussen till universitetet?
BF - Öh, ja.
J - Tack.
Vad ska man säga? Tråkigt skämt? Sexistiskt jävla äckligt skämt? Fin tanke det där gällande informationen men ska vi acceptera ett slag överhuvudtaget? Är det verkligen där vi ska börja? Vad vet jag.
Senare på dagen återberättar jag historien för min sambo. Hon kontrar med ännu en busschaufföranekdot. Hon berättar om en kväll då hon trött och sliten är påväg in till Karlstad från Skattkärr. Duktig som hon är sätter hon på sig säkerhetsbältet och hamnar olyckligtvis bredvid en väldigt berusad ung man. Nåväl, bussresan fortskrider utan större problem och hon börjar närma sig sin slutdestinationen, trycker därför på stoppknappen och ska ta av sig bältet. Det går inte. Panik, när bussen stannar och hon fortfarande är fastklistrad i sätet. Hon skriker att hon sitter fast, bältet går inte att spänna loss! Det dröjer ett tag. Busschauffören kommer till undsättning med en stor kniv i handen! Han börjar skära i bältet och kommer även åt min kusins ben, varpå hon utbrister skrikande, skär mig inte i benet! Då går säkerhetsbältet upp och hon stiger av.
Vad ska man säga? Varför hade han en kniv med sig på bussen? Varför var han så oförsiktig denne, trots allt, hjälpsamme chaufför? Frågorna är många gällande de värmländska chaffisarna.
Over and out. Imorgon väntar nya bussresor.
Kommentarer
Trackback
