onedayillgrowup

Bussbolagen i Bolivia bråkar med staten. Jag och Emelie är fast i La Paz. Boysen har rymt till Peru. Vi bor på ett ålderdomshem, jämfört med tidigare boenden, här har folk pannlampa och läser sig till sömns. Rummet delar vi med ett par från Japan, Kate från Australien, några brudar och Jill från England. Låt mig berätta mer om Jill. Jill är en kille, skulle gissa att han närmar sig de trettio, han är väldigt kontaktsökande och pratsam. Trevligt tänker du? Det tänkte vi också. Efter att ha pratat med Jill i ca femton minuter (eller rättare sagt lyssnat) kokade jag. Han hade på de gångna kvarten dissat allt jag och Emelie hittills gjort i Sydamerika och beskrivit allt han själv tagit sig för med att "Jag åker till ställen där ingen tidigare varit". Han visade filmer och bilder (jag såg en guide och en turistgrupp) men han var den första, ok. Han hade klättrat ner i grottor fyllda med döda djur, självklart var det bara han där. Jill berättade även att Saltöknen var översvämmad, en öken som är översvämmad? Ok. Hanen från England lyckas även klämma in ca femton gånger att han är på betald semester. Jag märker efter samtalets gång att Jill behöver komma ner på jorden. Han frågor vad vi heter, vi svarar. Han berättar vad han heter - Jill. Jag informerar skrytmånsen om att Jill är ett tjejnamn i Sverige. Jill vet inte vad han ska ta sig till, han börjar babbla om att i England heter minsann killarna Jill och så även i Frankrike. Jaha, inte i Sverige svarar jag. Han slår till mig hårt på benet med sin Lonely Planet och lämnar rummet. Karolina - Jill - 1-0.