onedayillgrowup

Idag blev jag fotograferad. Kameran som förevigade mig, bakom vår stuga, hade hela 106 år på nacken. Det passade bra eftersom jag efter gårdagens aktiviteter satt inne med lika mycket ork som en hundraåring. Nu väntar jag på resultat. Annars har jag skvallrat på en pizzeria, sett en töntig film, deltagit i en andakt vid köksbordet och fikat.

(Bilden hittade jag här) 

Tyvärr Lady Gaga. Du må vara snygg och kanske gör du din egen grej. Men det räcker inte. Det är inte till dina hits jag helst dansar mig svettig. So long Lady Gegga.

I måndags när en stressad Karolina sprang till bussen och hade sisådär en meter kvar till främre bussdörren trycker chauffören ner gaspedalen. Helt plötsligt är det liksom rally på Vallgatan som gäller. Själv får man agera kortdistanslöpare i kängor, kappa och en väska fylld med böcker tunga som bly. Det går sådär, jag viftar och vinkar som en hel hejarklack utan resultat. Jag ser nästa busstopp men vägrar, det är nog förnedrande att springa som en galning efter något som antagligen finner en viss njutning av att bli jagad. Arg som ett bi får jag småspringa till Viken och tvinga min far att köra mig till skolan. Svettig och sur panikköper jag frulle på pressbyrån - en yoghurt. Mitt under lektionen håller jag på att sätta en glasbit i halsen. Ja, det var en glasbit i bärryyoghurten. Förhandlingarna med Milko är i full gång. En årsförbrukning av deras produkter skulle sitta fint, fattig student som man är.

Så idag är jag ute i god tid. Nöjd står jag i regnet och väntar på det oranga fordonet. Å så kommer det, stannar och vägrar öppna dörrarna. Demonstrativt ställer jag mig och glor in på busschauffören medan han spelar oerhört upptagen med att läsa en skittidning. Jag fortsätter stirra, avvaktar. Inte då, dörrarna förblir stängda. Blöt och förbannad stiger jag på efter upprepade knackningar. Nu är det krig. Nu blir det tjuvåkning och busplingningar så fort jag får chansen. 

När jag för någon vecka sedan satte mig i biosalongen för att se Bröllopsfotografen var jag mätt, nykissad och glad. Allt det där som krävs för att biobesöket ska bli bra. Å jag skrattade, viskade kommentarer till höger och vänster och åt chips. Filmen var underhållande och skrattet kom med jämna mellanrum. Så blir någon utskrattad och gråten fastnar i halsen. Någon blir ännu mer förnedrad och ögonen blir som vattenpölar. Någon gör något oerhört modigt och tårarna trillar ner på scarfen. Ok, filmen är slut, tårarna torkas och jag är lite förvånad över mitt bölande.

Så idag bestämmer vi oss för filmkväll i stugan. Vi bäddar upp med kuddar, mörker och levande ljus. Finding Neverland drar igång. Någon visar sig vara sjuk och det bränner i halsen. Någon gör något storartat och ögonen tårfylls. Någon dör och det är kört, snörvlandes försöker jag skratta bort mitt bölande. Onödigt men sant.

Jag gråter väldigt sällan och nu har snörvelattackerna kommit så tätt. I andras sällskap känns det obekvämt att torka tårar och snora vilket gör det hela ännu mer jobbigt. Jag behöver helt klart träna på att det här med att böla och att se på fim är tydligen the way to go.

Jag har fått ett eget rum, egen säng och soffa. En självklarhet tycker du men lyx anser jag. Det är sådär mysigt att man bara vill sitta där inne på soffan, i sängen eller vid skrivbordet och titta. Vi har även piffat upp vårt bås med ca 15 tavlor och diverse lampor. Nu slänger vi skit och lyssnar på ett gammalt kasettband med barnsånger.

Emanuel har åkt. För att på något sätt fylla tomheten försökte vädergudarna hjälpa till genom att skaka duntäcken. Fina snöflingor har idag sakta singlat ner, vilket uppmärksammats vid de få tillfällen då jag lyft blicken från min kurslitteratur och spanat ut genom fönstret. Tanken var god men det hjälpte föga. Hålet är fortfarande stort och gapar med sitt djup. Men det sägs att med tiden går sånt här över. Argentina och den bortreste väntar trots allt bakom några gråslaskvintriga, fattiga och förhoppningsvis roliga veckor.