onedayillgrowup

Måndag igen och nyvaken småspringer jag till bussen. Köper min sms-biljett och kliver in i det oranga kollektivfordonet. Väl inne i bussen visar jag upp min mobil (min biljett) varpå chauffören utbrister:
(J=Jag och BF=Busschaufför)

BF - Oj, trodde du var en sån där snusktjej som visar upp sin apparat och nu vill att jag ska visa min! Ha ha ha!

Jag ger honom ingenting, inget leende eller nervöst skratt, bara ett "hm". Går förbi och tänker, hörde jag rätt? Hinner inte sätta mig förrän chauffören ropar på mig och viftar "kom hit" med handen, motvilligt går jag fram.

BF - Du tjejen, går du på gymnasiet?
J - Nej.
BF - Men det var inte så länge sedan du gick där?
J - Jo.
BF  - Ok, men har du hört om hon kvinnan som blev misshandlad?
J - Vilken av dom?
BF - Ah...bla...bla... (här kommer jag inte riktigt ihåg vad han sa)
J - Ok.
BF - Kommer du ihåg om du fick någon information på gymnasiet om att man ska gå vid första slaget?
J - Information vet jag inte om jag skulle vilja kalla det men vi diskuterade b.la. kvinnomisshandel, ja.
BF - Jag la fram det som förslag idag på fikarasten men ingen höll med mig så tänkte prata med lite folk om det idag, att det liksom behövs information, eller så, att man ska gå vid första slaget liksom.
J - Ok. Går den här bussen till universitetet?
BF - Öh, ja.
J - Tack.

Vad ska man säga? Tråkigt skämt? Sexistiskt jävla äckligt skämt? Fin tanke det där gällande informationen men ska vi acceptera ett slag överhuvudtaget? Är det verkligen där vi ska börja? Vad vet jag.

Senare på dagen återberättar jag historien för min sambo. Hon kontrar med ännu en busschaufföranekdot. Hon berättar om en kväll då hon trött och sliten är påväg in till Karlstad från Skattkärr. Duktig som hon är sätter hon på sig säkerhetsbältet och hamnar olyckligtvis bredvid en väldigt berusad ung man. Nåväl, bussresan fortskrider utan större problem och hon börjar närma sig sin slutdestinationen, trycker därför på stoppknappen och ska ta av sig bältet. Det går inte. Panik, när bussen stannar och hon fortfarande är fastklistrad i sätet. Hon skriker att hon sitter fast, bältet går inte att spänna loss! Det dröjer ett tag. Busschauffören kommer till undsättning med en stor kniv i handen! Han börjar skära i bältet och kommer även åt min kusins ben, varpå hon utbrister skrikande, skär mig inte i benet! Då går säkerhetsbältet upp och hon stiger av.

Vad ska man säga? Varför hade han en kniv med sig på bussen? Varför var han så oförsiktig denne, trots allt, hjälpsamme chaufför? Frågorna är många gällande de värmländska chaffisarna.

Over and out. Imorgon väntar nya bussresor. 

Efter gårdagens ugglande i kurslitteraturen väntar nu ännu en soffsittning med upplysning. Efter avslutad läsning igår var min utmattning total, pustande, högröd och nästan spyfärdig. Hur beskriver man egentligen en psykisk "slänga-sig-på-marken-för-att-man-tror-att-man-ska-dö-trötthet"? Skulle nog beskriva den psykiska utmattningen som obehaglig, svårare att koppla bort och lite intressant. Plötsligt snurrar massa teorier, svåra ord och gamla filosofers namn runt likt slänggungorna på Liseberg i mitt huvud. Eftersom den nyintagna faktan aldrig tidigare befunnit sig däruppe måste hjärnan nu provsmaka och njuta av de nya kunskaperna ordentligt. Ingen liten nätt vinsmakning utan verkligen svälja och tugga i massor. Den nya smakupplevelsens bearbetning bidrar till att hjärnan går på högvarv och det är jobbigt att göra något så simpelt som att blunda. Hur du än försöker kan du inte koppla bort hjärnans bearbetningsprocess och precis när du tror att du ska bli tokig går det över. Om endorfinerna är den fysiska utmattningens belöning är lugnet den psykiskas. 

Nog med gnäll. I min bok om politiskt tänkande diskuterar de flesta något som denna låt så vackert handlar om. Revolution.

Måste sluta publicera hundinlägg, bilder och berättelser. Det här är inte likt mig alls. Är egentligen en sådan som inte ser meningen med att ha kort på sina husdjur. Men något har hänt, förändringen börjar bli svår att ignorera. Inget mer ignorera men acceptera, det är frågan?

Passandet av Rica denna helgen har varit givande, nervöst, asjobbigt, mysigt och lärorikt.
Jag har inte, som många andra, växt upp med en hund. Var inte heller en sådan unge som satte upp lappar gällande erbjudanden om hundpassning. Har inte ens passat en polares hund mer än när matten/hussen befinner sig på toaletten och då alltså är frånvarande i högst fem minuter. Och nu, helt plötsligt, säger jag ja till en hel helg. Kanske lite dumt men det känns som en nyttig kunskap att kunna handskas med en byracka helt allena. Att se till någons annans behov är ju heller aldrig skadligt och kommer liksom på köpet när vi snackar djurpassning. Jag har älskat henne när vi vandrat genom skogen, varit löjligt lycklig över att se henne skutta runt på ett öppet fält, fått närhet av skedandet i soffan, allvarligt funderat över en annons med utgångspris en krona på tradera samt leverans på köpet då jag upptäckt ett bajsberg på heltäckningsmattan, velat sjunka genom jorden då hon gjort sina behov på någons garageuppfart och njutit av att höra hennes hundandetag då hon sovit. Om jag blir tillfrågad igen skulle svaret kommit fort - ja, gärna.

En fin sak med att bo här i stugan är att det ibland såhär på kvällskvisten, efter flera timmars ugglande i skolböcker, ramlar in någon som lite lätt smeker fram en låt på guran. Å vad mer göra än att luta sig tillbaka, surpla på sitt kvällste och bara lyssna.  

Om jag fick välja skulle jag gosa med Rica all day long. Men att välja aktivitet (om man nu kan kalla det en aktivitet) är inget det ges utrymme för idag. Plugget har på allvar dragit igång.

Ännu en helg har passerat. En helg fylld med fint höstväder, härligt kompishäng och fest är förbi. Min helg började i torsdags då jag och Emelie bestämde oss för att besöka Ankan och dess uteservering. Efter många och långa diskussioner kom vi fram till att kvinnans underordnade ställning i samhället inte beror på något annat än en slump. Om vi skulle riva ner samhället idag, dess institutioner och normer, för att sedan låta allt byggas om på nytt skulle kanske saker och ting se annorlunda ut, kanske inte. Den starkaste ledaren kommer att visa vägen och det kan lika gärna vara en kvinna som en man. Längre kom vi inte, när denna slutsats dragits var stället fyllt av studenter och deras kårramsor, vi tvingades avsluta för att istället besvara frågor rörande tändare och dansande. En givande kväll med ett mindre trevligt avslut.

 

Så kom fredagen och vänner ramlade in i stugan. Stämningen var hög och när den var som högst begav vi oss till Koriander. Barhäng och dans under stjärnklar himmel var vad Karlstad och Koriander hade att bjuda på. Jag och Monique, min kusins syster från Nya Zeeland, var väldigt nöjda med kvällen när vi återkom till stugan runt tresnåret. Jag är så glad över att på riktigt få lära känna min kusins lillasyster.

 

Lördagen bestod av ett restaurangbesök samt middag i Kil. Väl åter i hemmet kom en belgare på besök. Han hade liftat hela vägen till Sverige och sökte sovplats för en natt. På söndag morgon serverade vi frukost. Gröt, lingonsylt, bröd och hoummus. Belgaren som visade sig hette Wim tog hoummus på gröten och lingonsylt på mackan. Underhållning på hög nivå.

 

Tack alla.

Satt nyss och försökte mig på ett tjusigt inlägg gällande ett av gårdagens heta samtalsämnen. Det gick åt helvete. Ord hamnar fel, meningar blir konstiga och allt bara faller platt. När jag efter ett par minuters knåpande läser igenom de få rader jag ändå lyckats pressa ur mig känner jag mig lika osäker som den nye i klassen. Det tar plötsligt sådan tid och kräver opropotioneligt mycket efterjustering att formulera ett blogginlägg. Eftersom min kamerasladd är kvarglömd hos Stenis kan inte orden bli ersatta av bilder. Fan.

Är nu sambos på riktigt. Börjar få upp tavlor på väggarna och strumpor i lådorna. Bilden speglar dock inte vårt boende då vi varken har kartonger på golvet eller tv. Men den säger mycket om oss, kusiner.


Foto: Dessi (2008)

"Kärleken är förgänglig till sin natur. Sökandet efter ett hemligt recept som skulle göra den beständig vore lika vanvettigt som att söka efter de vises sten eller ett universalmedel som hjälper mot allt."

-Mary Wollstonecraft

Jag bor med en vegetarian. Igår köpte jag en burk ärtsoppa med extra mycket fläsk i och bar nöjt hem. Tänk om, tänk rätt. Skyller på Platon och Sokrates. Statskunskapen tar sakta men säkert plats i hårdisken.