onedayillgrowup

Har insett att jag, utan min mening, har kommit att bli en vegetarian. Jaha, tänker du, hur har det gått till, måste ha märkt att det liksom inte funnits kött på tallriken? Åh, jo det har jag ju såklart. Men när man bor med en vegetarian och många andra vegetarianer kommer för att hälsa på så blir det lätt så att den köttätande förpassas till disken. Sen slevar och smaskar jag nöjt i mig den mat som serveras och dagarna går. Sedan en solig söndag i november sitter jag på en pizzeria och framför mig står en kebab av den allra bästa sorten. Jag lassar in och efter en halvtimme känns det som om tarmarna håller på att gå i konkurs, deras kämpande resulterar i magkramp av den värre sorten. Så idag åts det skinka och samma sak händer. Mitt ökade intag av grön och mer tarmmesig mat har kommit att bidra till att jag inte längre kan äta kött. Jag har smugglats in i veggoträsket och lika glad är jag för det. Over and out nu blir det spenatsoppa (garanterat grön och tarmmesig föda).

Idag blev jag fotograferad. Kameran som förevigade mig, bakom vår stuga, hade hela 106 år på nacken. Det passade bra eftersom jag efter gårdagens aktiviteter satt inne med lika mycket ork som en hundraåring. Nu väntar jag på resultat. Annars har jag skvallrat på en pizzeria, sett en töntig film, deltagit i en andakt vid köksbordet och fikat.

(Bilden hittade jag här) 

Tyvärr Lady Gaga. Du må vara snygg och kanske gör du din egen grej. Men det räcker inte. Det är inte till dina hits jag helst dansar mig svettig. So long Lady Gegga.

I måndags när en stressad Karolina sprang till bussen och hade sisådär en meter kvar till främre bussdörren trycker chauffören ner gaspedalen. Helt plötsligt är det liksom rally på Vallgatan som gäller. Själv får man agera kortdistanslöpare i kängor, kappa och en väska fylld med böcker tunga som bly. Det går sådär, jag viftar och vinkar som en hel hejarklack utan resultat. Jag ser nästa busstopp men vägrar, det är nog förnedrande att springa som en galning efter något som antagligen finner en viss njutning av att bli jagad. Arg som ett bi får jag småspringa till Viken och tvinga min far att köra mig till skolan. Svettig och sur panikköper jag frulle på pressbyrån - en yoghurt. Mitt under lektionen håller jag på att sätta en glasbit i halsen. Ja, det var en glasbit i bärryyoghurten. Förhandlingarna med Milko är i full gång. En årsförbrukning av deras produkter skulle sitta fint, fattig student som man är.

Så idag är jag ute i god tid. Nöjd står jag i regnet och väntar på det oranga fordonet. Å så kommer det, stannar och vägrar öppna dörrarna. Demonstrativt ställer jag mig och glor in på busschauffören medan han spelar oerhört upptagen med att läsa en skittidning. Jag fortsätter stirra, avvaktar. Inte då, dörrarna förblir stängda. Blöt och förbannad stiger jag på efter upprepade knackningar. Nu är det krig. Nu blir det tjuvåkning och busplingningar så fort jag får chansen. 

När jag för någon vecka sedan satte mig i biosalongen för att se Bröllopsfotografen var jag mätt, nykissad och glad. Allt det där som krävs för att biobesöket ska bli bra. Å jag skrattade, viskade kommentarer till höger och vänster och åt chips. Filmen var underhållande och skrattet kom med jämna mellanrum. Så blir någon utskrattad och gråten fastnar i halsen. Någon blir ännu mer förnedrad och ögonen blir som vattenpölar. Någon gör något oerhört modigt och tårarna trillar ner på scarfen. Ok, filmen är slut, tårarna torkas och jag är lite förvånad över mitt bölande.

Så idag bestämmer vi oss för filmkväll i stugan. Vi bäddar upp med kuddar, mörker och levande ljus. Finding Neverland drar igång. Någon visar sig vara sjuk och det bränner i halsen. Någon gör något storartat och ögonen tårfylls. Någon dör och det är kört, snörvlandes försöker jag skratta bort mitt bölande. Onödigt men sant.

Jag gråter väldigt sällan och nu har snörvelattackerna kommit så tätt. I andras sällskap känns det obekvämt att torka tårar och snora vilket gör det hela ännu mer jobbigt. Jag behöver helt klart träna på att det här med att böla och att se på fim är tydligen the way to go.

Jag har fått ett eget rum, egen säng och soffa. En självklarhet tycker du men lyx anser jag. Det är sådär mysigt att man bara vill sitta där inne på soffan, i sängen eller vid skrivbordet och titta. Vi har även piffat upp vårt bås med ca 15 tavlor och diverse lampor. Nu slänger vi skit och lyssnar på ett gammalt kasettband med barnsånger.

Emanuel har åkt. För att på något sätt fylla tomheten försökte vädergudarna hjälpa till genom att skaka duntäcken. Fina snöflingor har idag sakta singlat ner, vilket uppmärksammats vid de få tillfällen då jag lyft blicken från min kurslitteratur och spanat ut genom fönstret. Tanken var god men det hjälpte föga. Hålet är fortfarande stort och gapar med sitt djup. Men det sägs att med tiden går sånt här över. Argentina och den bortreste väntar trots allt bakom några gråslaskvintriga, fattiga och förhoppningsvis roliga veckor.

Foto: Kjell Dahlgren

Pappa, hur tänkte du? Visst, jag var envis som barn och det är alltid skönt att slippa en klädkonflikt men ändå. Om jag börjar uppifrån. Håret i en tofs är ju helt ok, det var långt och jag var håröm som få. När vi var på badhuset minns jag hur du pressade in mitt svall i en röd snortight badmössa, allt för att slippa reda ut ett blött långt trassel efteråt. Folk frågade om jag var kille, konstigt med tanke på min baddräkt. Glasögonen, vi åttitalistbarn hade inte så mycket val, det var de stora runda rosa- eller lilafärgade bågarana med prickar på som var hetast just då. Såhär i efterhand mår jag lite illa av att se dom men minns ändå min lycka som stolt nybliven bärare samt min ännu större glädje när mitt synfel som åttaåring växt bort. Så till jackan, snygg kanin, den var inte där ifrån början utan det var minsann jag som fick min mor att sy dit den efter mycket tjat. Mjukisbyxor? Suck. Sandaler med färgade strumpor i, jättefint verkligen. Att en mycket välklädd Daniela står bredvid mig gör inte saken bättre. Efter dessa rader inser jag att jag nog bara har mig själv att skylla, förlåt pappa, det hade varit skönt att få lägga över skulden på någon annan.

Ge mig en datakurs.

Just nu har jag världens chans att göra något åt min blogg. En renovering av typen nya tapeter eller kanske bara en liten lättare justering i form av en ny duk eller ljus på bordet eller i fönstren eller vad vet jag. Min dator är snabb och jag har all tid i världen. Det där med tiden är kanske inte riktigt sant då min tid egentligen skulle behövas spenderas över en tjock tråkig bok. Men jag glömmer det nu.

I väntan på att fröken Durkén ska sluta jobba och herr Hogen ska stiga upp ur sängen hänger jag med Cosmo. Vi har vandrat upp och ner på Theresesgate, hälsat på en jobbande Therese samt blivit attakerade av en liten otrevlig storstadshund. På ett obeskrivligt mysigt café, 500 meter bort, fick jag mig en currysallad, jucie och kaffe till lunch. Medan jag satt inne i värmen, sakta tuggande och sörplande, väntade Cosmo snällt vid en stolpe utanför. Cafét, som även är Therese arbetsplats, säljer gamla möbler, väskor och konst. I stort sett allt du ser på stället är till salu. Om jag jämför min föredetta arbetsplats på den norska flygplatsen med Therese är det som dag och natt, där hennes är dag och min natt.    

Igår natt när jag hostandes förskte sova på en madrass mellan min fars soffa och bokhylla fann jag en sagobok. I sagoboken, som inte bara bestod av sagor utan även ramsor, fastnade jag för dessa rader.

"Bättre en manlig gris än en grisig man"
"Bättre en sorglig dag än en daglig sorg"
(A. Henrikson)

Efter ett evigt snurrande bland täcke, filt och kuddar försökte jag mig på en egen mening. Efter en mening kom två till.

"Bättre en lortig larv än en larvig lort"
"Bättre en skitig korv än en korvig skit"
"Bättre en damig fis än en fisig dam"

Temat blev onekligen, utan min mening, skitigt på något vis. Men det var rätt kul och efter ett tag gick min hjärna på högvarv i sökandet efter fler. Bidra gärna om du känner för det.   

Nu drar jag till Oslo. Där väntar Therese, Martin, Cosmo och kanske någon mer. Jag tar med mig en box med vin och hoppas på det bästa.


Rica pussar farväl

Jag är inte längre kamerasladdslös och inte heller internetlös. Här kommer för första gången på länge bilder tagna av mig. Bilderna är inget att hurra för men människorna som fastnat förtjänar att hurras för om och om igen.


Hurra för Sebbe och AK som hade likadan frisyr


Hurra för Emelie som drack 3.5or


Hurra för alltid lika underhållande Emanuel


Hurra för Simon som tagit sig hela vägen från Oslo


Hurra för Jakob som bokat biljett


Hurra för Jonas som drack Loka


Hurra för The Poets

Vill även passa på att hurra för Alex som inte fatsnade på någon bild, för Robin som försökte men misslyckades med sina råd och för Björn som städade dagen efter.

Visste ju att det skulle skita sig, att jag missnöjd och med en rejäl gnutta självförakt skulle klampa ut. Att jag skulle sitta på bussen med tom blick och vältra mig i tankar som sakta men säkert sänker mig till en nivå där det är tillåtet  att spotta och trampa på mig. Vet även att om jag bara har mig själv att skylla, skyller jag så hårt att jag tillslut blir iskall, instängd och bedrövlig. Plötsligt målar jag mig i svart och avskärmar mig från allt som eventuellt skulle få mig att le eller resultera i välbehag. Med en destruktiv fart väljer jag att begrava mig i en pissighet stor som ett hav och att röra mina armar och ben för att simma är otänkbart.

Kanske känner jag idag, efter ett antal år med mig själv, igen processen och kan skratta åt den när den väl är över. Kanske behöver jag den för att efter en tid kunna resa mig nollställd och börja om med en beslutsamhet  och ett driv som vissa skulle anse var skadlig, andra skulle kalla flit. Kanske är det mitt sätt att bryta ner och rensa ut skit, mitt egna lilla reningsverk. Min organism kanske behöver denna funktion för att kunna andas.

Någonstans bryts och avslutas alltid min förnedringsprocess. Tankar som flyttar fokus från mig själv och mitt priviligerade liv ger mig ett slags uppvaknande som hjälper mig att sluta ömka. En plan är formad och nu trycker jag ner gaspedalen.

Med mormors äppelkräm i magen blir jag en bättre människa. På vägen ner smeker den bort ondheter, gringhet och annat fult med sin godhet. Krämen efterlämnar en varm och len känsla i kropp och själ som jag vill behålla för alltid. I alla fall hela vägen till Pekås, please.

Det här är min bror Efraim och jag för drygt ett år sedan. När min bror föddes var jag åtta år och min högsta önskan hade länge varit att få ett syskon, min lycka var total när han väl tittade ut. Efter att ha ritat hans namnskylt på BB och stolt burit runt på honom i sjukhuskorridorerna försvann snabbt min entusiasm. Det visade sig ganska snart att han sket, spydde, skrek och åt mest hela tiden. Med åren har han dock tagit sig den lille spyende krabaten. Han har skrikt efter korv på Konsum, älskat kött, stört mig på mitt rum, svettats så hårlockarna klistrade sig i hans feta babynacke, slängt sig ut från bryggor och poolkanter, gillat min musik samt mina pojkvänner och min snowboard. Idag är han huvudet längre än sin syster och sju gånger starkare men alltid, alltid min lillebror.

Vaknade kl 06.10 av sopbilen. Försökte irriterat somna om men 06.30, då ögonlocken kändes lovande tunga, var det istället en buss som störde min slummer, den värmländska busspeakerrösten trängde sig in mellan kuddar och drömmar. Jag bor i ett tyst kvarter som ni kanske förstår. Så vad göra annat än att tassa upp i tofflor och värmande morgonklädsel som krävs i vår allt kyligare stuga, sätta på vattenkokaren, läsa en digital tidning och känna sig som en annan pensionär. Det känns rätt gött faktiskt.